Framsteg!
Det har snart gått 6 månader sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv och först och främst mitt förhållande till mat. Precis som allt annat så går det bra ibland och mindre bra ibland (rent åt skogen för att vara ärlig). Jag vet faktiskt inte om jag skrivit om just detta innan, men eftersom jag håller på att bli smått senil så har jag säkert det fast jag inte kommer ihåg det nu.
I vilket fall som helst så är nog det viktigaste jag lärt mig att jag inte har gett upp. Trots att det har varit som en rejäl berg och dal-bana från och till så har jag inte gett upp! Det är ju det jag alltid gjort tidigare. Gett upp. Men inte nu. Trots att det varit svårt. Trots att jag har haft svårt att se de framsteg jag gjort. Trots att vågen står still titt som tätt.
Jag har insett att jag kanske inte når mina mål innan årsskiftet, men jag är Ändå nöjd med de kilona och centimetrarna jag kommer tappa innan årsskiftet. För vet ni vad? Jag kommer ju ändå fortsätta kämpa efter nyår. Just nu äter jag med måtta, kanske inte rätt kalori-mängd alltid, men det börjar bli svårt att hålla sig kring 1400 kcal om dagen. Jag vet inte vad jag ska förändra nu. Jo, ta bort de där extra-fikorna som vi tyvärr börjat med igen. Och det är väl lite därför jag skriver här om detta med. För att det är min morot. Som jag skrev i början när jag satte igång med detta, ärligheten jag tvingas ha här när jag skriver om min viktresa hjälper mig! Jag kan inte ljuga för mig själv och det har jag slutat med. I alla fall till största delen. Jag känner inte behovet av att kränga så mycket utan jag njuter av det jag stoppar i mig. Och Det är något nytt för mig. Köper jag ett choklad när jag går en sväng på stan, som jag och Christine gjorde i tisdags, så njuter jag av det. Varje smula. Jag kränger inte det längre.
Och nu till något jag är extra stolt över!
När jag började för 6 månader sedan var det en evighet sedan jag tränade. Visst en del hade ju att göra med graviditet och att vara nyförlöst. Men även om jag tränade väldigt sporadiskt innan det, så la jag nog aldrig ner min själ i det som jag tränade då. Det gör jag nu. Jag längtar till gymmet. Att få testa vad jag klarar denna gången. Att se hur min puls inte längre rusar upp mot 170 när jag tar i som mest på crosstrainern. Att jag fixar nivå 8 i 20 minuter, och inte vara helt slut efteråt och vara tvungen att vila. Att jag Idag lyckades Springa, om än "bara" i 7,4 km/h, i 7,5 minut på löpbandet är enormt för mig.
Vissa må säkert tycka att jag skryter eller upprepar mig eller vad som helst när det gäller mina inlägg om min viktresa, men vet ni vad. Det skiter jag i. Jag behöver det för min skull.
Vad vågen visar idag vill jag inte riktigt se. Dålig vecka med kanelbullar, middag + lunch ute med en del friterat och mens på det gör att jag väljer att vänta till mitten av nästa vecka med att väga och mäta mig själv.
Men jag vill ändå säga tack till de som fortsätter att heja och tro på mig. Det betyder massor! Kärlek till er!
