familjenengman

Jag kommer ihåg för sju år sedan.

Då bodde jag i Borås. Vantrivdes som tusan, tröståt som tusan och en påse dill&gräslökschips från kiosken var mer vanligt förekommande än lagad mat vissa dagar.

Jag kommer ihåg den dagen jag ställde mig på vågen och den visade tresiffrigt och vilken panik jag fick. Lyckades gå ner de få kilona som krävdes för tvåsiffrigt och svor att jag aldrig skulle hamna där igen.

Ärligt?

Jag har inte sett tvåsiffrigt sedan dess. Det är dit jag vill först och främst. Att få se visaren på rätt sida 100-strecket. Att på sikt landa i ett BMI som visar på normalvikt. Jag tror aldrig jag varit där. NÅGONSIN.

Det svåra är bara att försöka visualisera det. Jag har jättesvårt att se den bilden framför mig eftersom jag aldrig varit där.

Men det ska fan gå.

Det är nu efter två veckor ungefär som jag brukar börja bli bekväm och tänka att jag har koll och kontroll.

Bara att inse fakta. Är det något man inte har efter två veckor så är det kontroll.

Man är en bit på vägen att få kontroll men jag är inte där än.

Nu, och förmodligen ett bra tag framöver, MÅSTE jag väga och mäta upp all min mat för annars kommer det gå åt skogen igen. Jag MÅSTE få koll på hur nyttigt/onyttigt saker är.

Jag har ca 7 kg kvar till tvåsiffrigt. Det är 8 veckor kvar till midsommar.

Det är min dröm att vara där då. Det är det jag kobbar mot och hoppas. Och jag är på väg! Och det hjälper mig att skriva här och vara öppen om allt.

Tack för att ni läser!