familjenengman

Så. Här kommer den. Min sk "bekännelse" eller vad jag ska säga.

Mat.
Jag har, och har nog alltid haft, ett sjukt förhållande till mat. Men jag har fått nog. För mina älskade pojkars skull måste jag få ett slut på detta.

Jag äter för att jag mår dåligt. Jag mår dåligt för att jag äter. En enda gigantisk ond cirkel som jag måste försöka komma ur.

Ett sockerberoende som är fruktansvärt och som ger mig sån ångest varje gång jag känner av det och varje gång jag ger efter och köper den där chokladkakan eller tar den där bullen i frysen och mickrar innan jag snabbt kränger den.

För det handlar inte om något jag njuter av. Min mamma har alltid sagt att hon har njutit sig till sina kilon. Jag har inte det. Kanske för den minuten jag åt men aldrig att njutningen suttit kvar.

Och så vitt jag kan komma ihåg har det alltid varit så.

MEN NU RÄCKER DET!!!

Ge mig stöttning och pepp. Hjälp mig hjälpa mig själv. Kom inte med fördömande kommentarer de dagar jag halkar tillbaka utan hjälp mig in på rätt spår igen. Det är det enda jag vill ha. Stöttning.

Dags att sluta ljuga för mig själv.

Så här är det. Och så här ser jag ut.